666 (aka 6 dagar kvar)

6 dagar kvar o är lycklig, men ändå inte. Är nervös men ändå inte. Är säker, men ändå inte.

Varför kan inte livet vara enkelt? Varför envisas dessa hjärnceller (aka tvivel) att etsa sig fast med ett grepp som bara kan liknas med en bebis som greppar fast i sin förälder för sitt liv med vassa naglar som river hål på den tjocka huden.

Jag vill hem! Jag vill bort härifrån iaf, för att åka hem, om än ett litet tag. Har bestämt mig att stanna här en månad mindre. Skälet till det är att jag inte klarar så mycket mer än det. Jag känner mig inte 100% bekväm här. Får ångest när det är min lediga tid, ångesten kommer av att jag vet att de pratar om mig o frågar si själva varför jag inte är nere med dem alt. varför jag är uppe i mitt rum hela tiden. Tror min redan, nästan överfulla bägare rann över då lilltjejen kom in igår, igen, o frågade varför jag jämt är inne på internet, senare kom hon in o erkände att hon o hennes bror brukar vara inne i mitt rum när jag inte är här o ligga på min säng. Jag sa til henne, vänligt men bestämt, att de inte borde vara inne i mitt rum, varpå hon svarar nåt i stil med; det här är inte ditt rum eller din säng, vi har lånat dig det.
Jag klarar inte heller av tystnaden o obekvämheten när pappan är hemma, med mamman får jag iaf lite samtal, även om det för det mesta kretsar sig kring vad jag gör för fel.
Som sagt jag klarar inte av det. så jag har bestämt mig att läsa klart första delen av min matte, det enda som håller mig levande här, o sen åka hem.
Vill hitta ett jobb i London, med yngre barn, med en svensk eller engelsk familj (jag svär till gud att jag inte är rasist..men fatta vad jobbigt att inte fatta vad fan de pratar om på sitt språk!! så nej tack..en familj som pratar engelska eller svenska hela tiden..give me!!)

Konstigt nog känner jag mig inte heller feg eller att jag ger upp...för tro mig! jag är inte feg! o tro mig..jag har kämpat verkligen, kämpat my ass off!

Men nu är det bara att säga det, utan att riskera att få en dålig referens eller ingen alls. Men om de skulle ge mig en dålig referens skulle pistolen inte vara långt borta från mitt huvud!

Jag har tappat tråden från mina eviga kärleksförklringar till P, o det är för att ångesten jag har för detta jobb nästan överskuggar min glädje. Förhoppningsvis kommer ni hitta mig gladare imorrn.

Kommentarer
Postat av: Camilla

Det är klart att det är jobbigt när de pratar ett annat språk som du inte förstår. Det är nog rätt att försöka hitta en familj där du trivs bättre. Där du kan känna dig mer välkommen!



Jag VET att du inte är feg..

2008-11-23 @ 10:56:05
Postat av: Alicia

Du är verkligen inte feg Lis! Du åkte ju för guds skull, du vågade, du genomförde! Jag förstår att det är jobbigt, och att känna sig bekväm är det allra viktigaste. Du har kämpat jättebra! OCh en dålig referens kan de inte ge dig - i så fall ska du ifrågasätta dem för så kan de bara inte göra. Ungarna sa ju att låg på delad förstaplats liksom. Och kom ihåg - du är BÄST! <3

2008-11-23 @ 11:10:27
URL: http://aliciaj.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0