Long time no blogg
tänkte göra ett långt blogg, det behövs om jag ska få med allt jag vill. Tänkte nämligen återberätta den gångna helgen.
Allt började med fredagen.
Åkte till sjukhuset för att undersöka mina knölar, o vad tror ni hände då? Jo inga knölar o ingen smärta, typiskt mig! men iaf så åkte jag tillbaka till hemmet o fortsatte jobba. Det blev kväll o jag väntade nervöst hemma på att the family skulle komma tillbaka så jag kunde gå nån gång, men hade inte otrevligt i min väntan, hade nämligen sällskap av både alicia o london-killen. Men 19:20 fick jag äntligen börja min resa. Småsprang till Brooklands Metro station o väntade där på metron till Piccadilly, såg många åka förbi men inte en enda stod det piccadilly på, men väntan där var inte heller fy skam då det bor ganska snygga killar i Manchester. Väntade o väntade o fick smått panik när jag kollade på klockan, fick nog av väntan o frågade en kille vilket "tåg" jag kunde ta, han svarade att det kvittade vilket, alla gick till man picc, så nästa som kom gick jag på, skön o lugn resa tills den stannade mitt på banan i ca 5 minuter, tid jag inte hade, men till slut började den åka. Jag inser, när jag åkt en bit att den inte alls går till piccadilly, så jag går av o frågar några snälla tanter om de vet när tåget går dit, de svarar att metron inte går dit idag, känner tårarna komma fram, notera också att kl. var 20:30, o mitt tåg gick 20:42, de säger att jag kan gå dit, tar kanske 10-15 minuter trodde dem. så mot alla odds börjar jag gå snabbt/springa, känner tårarna komma o svetten droppa. mot alla odds kommer jag fram till biljettluckan, köper mina biljetter o hinner med tåget. Sitter ner o insikten kommer, tillsammans med en sjuhelsikes huvudvärk. Tåget börjar åka.
Under resan kommer det på en kille, ganska söt, som sitter snett mittemot mig, jag sitter i min egna lilla värld me känner att nån tittar på mig, kastar en hastig blick mot killen som snabbt vänder bort blicken o ansiktet, men jag hinner se ett litet leende, lite då o då tittar han på mig, men vänder jämt bort blicken när han inser att jag ser honom. Tyvärr går han av i York. Little did i know att två andra killar kliver på, fulla som as, o sitter vid bordet snett mittemot mig, den enda som snackar med mig på hela resan. De skulle också till S-boro o vi pratar om ålder (de säger att jag omöjligt kan vara 19möjligen typ 15-16) o den äldre av killarna säger att han är 20, den yngre killen rättar honom o säger att han är 21, han förklarar då att han var i fängelse när han fyllde år o därför hade glömt bort det. När tåget väl anländer till mitt hjärta min själ, mitt liv, min luft så säger de hejdå flera gånger.
Orkar inte skriva nå mer nu, då jag tror att jag börjar bli sjuk :(
Allt började med fredagen.
Åkte till sjukhuset för att undersöka mina knölar, o vad tror ni hände då? Jo inga knölar o ingen smärta, typiskt mig! men iaf så åkte jag tillbaka till hemmet o fortsatte jobba. Det blev kväll o jag väntade nervöst hemma på att the family skulle komma tillbaka så jag kunde gå nån gång, men hade inte otrevligt i min väntan, hade nämligen sällskap av både alicia o london-killen. Men 19:20 fick jag äntligen börja min resa. Småsprang till Brooklands Metro station o väntade där på metron till Piccadilly, såg många åka förbi men inte en enda stod det piccadilly på, men väntan där var inte heller fy skam då det bor ganska snygga killar i Manchester. Väntade o väntade o fick smått panik när jag kollade på klockan, fick nog av väntan o frågade en kille vilket "tåg" jag kunde ta, han svarade att det kvittade vilket, alla gick till man picc, så nästa som kom gick jag på, skön o lugn resa tills den stannade mitt på banan i ca 5 minuter, tid jag inte hade, men till slut började den åka. Jag inser, när jag åkt en bit att den inte alls går till piccadilly, så jag går av o frågar några snälla tanter om de vet när tåget går dit, de svarar att metron inte går dit idag, känner tårarna komma fram, notera också att kl. var 20:30, o mitt tåg gick 20:42, de säger att jag kan gå dit, tar kanske 10-15 minuter trodde dem. så mot alla odds börjar jag gå snabbt/springa, känner tårarna komma o svetten droppa. mot alla odds kommer jag fram till biljettluckan, köper mina biljetter o hinner med tåget. Sitter ner o insikten kommer, tillsammans med en sjuhelsikes huvudvärk. Tåget börjar åka.
Under resan kommer det på en kille, ganska söt, som sitter snett mittemot mig, jag sitter i min egna lilla värld me känner att nån tittar på mig, kastar en hastig blick mot killen som snabbt vänder bort blicken o ansiktet, men jag hinner se ett litet leende, lite då o då tittar han på mig, men vänder jämt bort blicken när han inser att jag ser honom. Tyvärr går han av i York. Little did i know att två andra killar kliver på, fulla som as, o sitter vid bordet snett mittemot mig, den enda som snackar med mig på hela resan. De skulle också till S-boro o vi pratar om ålder (de säger att jag omöjligt kan vara 19möjligen typ 15-16) o den äldre av killarna säger att han är 20, den yngre killen rättar honom o säger att han är 21, han förklarar då att han var i fängelse när han fyllde år o därför hade glömt bort det. När tåget väl anländer till mitt hjärta min själ, mitt liv, min luft så säger de hejdå flera gånger.
Orkar inte skriva nå mer nu, då jag tror att jag börjar bli sjuk :(
Kommentarer
Postat av: Alicia
Glädjer mig att du hade en underbar helg, jag vill gärna veta mer :) Hoppas inte att du blir sjuk! Krya på dig hjärtat <3
Trackback
